Eveningstar

Ljudet av lätta men samtidigt bestämda fotsteg hördes då Alina var på väg att möta sin far. De mörka korridorerna verkade sluka ljudet av hennes fotsteg och hon stannade helt plötsligt. En tydlig doft av damm och något unket ville nästan kittla näsan på henne. Alina rynkade smått på näsan och kollade med vana ögon runt omkring sig, hon såg tydligt spindlar som gömde sig i sina nät rädda för vad hon skulle kunna hitta på under denna natt. Hon såg en mus som låg och darrade under en av rustningar livrädd för henne. Resten av dennes familj tycktes ha gömt sig i ett hål i andra sidan av denna långa korridor och det var nästan så att de trots sin rädsla ville utanför hålet med nosen för att nosa upp om deras pappa eller mamma skulle tillbaka in snart. Alina stod fortfarande lugnt kvar i korridoren och njöt av stämningen, det var något med detta som fick henne att känna sig hemma och mäktig.
Men ett leende tog form på hennes bleka läppar och hon visste att snart skulle det ske?
Alina började sakta gå igen och ljudet från hennes fötter hördes ännu en gång.
Då hon rörde sig emot det som var matsalen så gick hon förbi medeltida rustningar som stod på rad. Alla gav ett intryck om att tiden hade stannat här (kanske stämde det). Hållare med levande stearinljus gav det hela även ett spöklikt sken, som passade perfekt till stämningen som existerade här. Skulle det inte ha varit för stearinljusen eller Alina så kunde slottet likaväl ha varit helt övergivet. Överallt där hon gick i korridoren såg hon fruktan personifierad i djuren som bodde i slottet. Hon såg mössen fly då hon närmade sig dem, det var som om en katt skulle ha kommit närmare och närmare dem. ?De verkar veta vad det är som händer mig. Det är nog därför de flyr? ? Hon slutförde aldrig sin tanke utan gick istället bort till slutet av korridoren där matsalen låg. Förr hade djuren gillat att gå fram till henne, men nu var allt annorlunda och därför flydde de istället. Kanske var det en del av den barnsliga charmen och oskulden som hon en gång hade haft.

Små knubbiga ben sprang både snabbt och beslutsamt bortåt andra sidan av den mörka korridoren, de små ögonen tycktes ana en magi som de vuxna inte reagerade på. Rustningarna såg ut att blinka åt henne som om de visste hennes hemlighet samtidigt som hon lyckligt försökte nå fram till sin mor, vad hon glömde bort var däremot den lilla håligheten i stenen hon precis skulle lämna och ramlade därför framåt på det hårda golvet. Hon reste sig sakta upp för att inse smärtan som drabbade henne samtidigt som tårarna vällde fram från hennes ögon... Detta skulle inte hända, hon skulle vara i sin mors famn och bli buren därifrån. Istället sprang hennes mor fram till henne så snabbt hon kunde för att lyfta upp och trösta henne. ? Det är sådant som händer gumman, det är lätt att missa sprickor i golvet då man har bråttom. Men allt kommer att bli bra igen. Sa hennes mor samtidigt som hon gav henne ett stort leende och torkade bort hennes tårar med hjälp av näsduken som hon hade tagit upp ifrån urringningen på sin klänning.
? Ska jag blåsa på knäet? Frågade hennes mamma och fick en liten nick till svar. Hon lutade sig över sin dotters knän och blåste lätt för att få bort det onda på en gång. Om bara hennes smärta gick att få bort så lätt.

Det var här i korridoren som minnen ifrån hennes barndom var tydligast, absolut de som rörde sig från omkring den tiden innan hennes mamma försvann. Innan dess kunde hon inte komma ihåg vad som hände i hennes liv lika tydligt, kanske i en svag dimma som om någon hade återberättat för henne, men annars var det ett mirakel att hon på sätt och vis kunde minnas något från då hon var 3 år gammal. Det var även vid den tiden som hon var fast vid att hennes mamma alltid skulle vara vid hennes sida vad som än skulle hända. Tyvärr visade sig det bara vara ett barns drömmar som snabbt blev krossade, kvar blev saknaden och en pappa som tycktes vara chockad över sin nya roll som både pappa och mamma. Men från de små fönstren som fanns här och där i korridoren smög sig små strimmor av månljus in vilket fick vissa delar av korridorerna att verka mer mörka än vad de egentligen var. Detta ljusa sken verkade vara främmande i denna mörka miljö, som om två olika världar kolliderades. Den mörka och den ljusa slogs om vem som skulle vinna denna kamp som aldrig tycktes ta slut. I mitten av denna kamp stod Alina och verkade vara överlycklig över att det inte var solen som lät sina solstrålar smyga sig in i detta slott. Samtidigt som hon såg ut att önska att hennes mamma kunde ha varit där hos henne fortfarande. Men hon skakade bort den tanken på samma sätt som hon såg till att få håret på rätt plats igen.

Hon öppnade en mörk och stor trädörr som tycktes vara gjord i ek med vackra snidade drakar på och steg in i matsalen.
I mitten av rummet stod ett stort träbord som såg ut att härstamma någonstans ifrån medeltiden, desamma gällde stolarna, trots att den ena stolen längst bort i ena ändan verkade mer vara en tron än en stol. Det var hennes fars plats vid bordet. När hon tog några steg mot bordet så stod hon helt plötsligt öga mot öga med sin far.
-   Hon skulle vara så stolt över dig om hon skulle ha levat. Sa hennes far och kollade kritiskt på hennes kläder, som om han inte riktigt var nöjd över det hon bar. Hon var klädd i en svart korsettklänning som det var svårt att konstatera vilket tyg den var gjord i. Till denna klänning hade hon som vanligt på sig ett par svarta skinnstövlar och en svart slängkappa. Han såg ut som om han ville säga något om det, men istället verkade han hålla tyst. Det var samma blick varje kväll och trots det verkade han vägra säga något.
Det var som två kopior Alina och hennes far då de såg på varandra. Båda hade grå ögon som snabbt kunde ändra färg till svarta och de stirrade nu på varandra. Två starka viljor tycktes tävla om vem som egentligen var den starkaste av dem. De hade även långt svart axellångt hår som hängde löst och de var allmänt graciösa och stiliga på sitt egna vis.
-   Jag vet, men nu finns hon inte här hos oss. Vi har bara varandra?
Sa hon och höjde rösten lite för att tillslut prata som i en viskning. Samtidigt log hon ett svagt leende för blicken som hennes far gav henne roade Alina på något vis för hur han än ville så skulle hon inte ge vika.
-   Jag vet och nu min älskade ska vi båda på jakt. Sa han, Dracula, hennes pappa.

Alina log mot honom, borstade bort några dammkorn från sin svarta korsettklänning och rätade snabbt till sin slängkappa. Det sista gjorde även hennes pappa innan de båda gick förbi matsalsbordet och fortsatte sedan bort mot fönstret för att flyga ut på jakt.
.

När de flög ut i natten så svävade håret som om vinden skulle ha sett till att leka med det, på de båda, det var innan de förvandlade sig till två fladdermöss. Under deras vingar fanns det stadens små nästan obetydliga stenhus som tycktes ha funnits där sedan tidens begynnelse, de små trädgårdarna som ägarna skötte med en järnhand, små träd, gator och tillslut även nybyggda trähus i ungefär mitten av staden.

Under tiden låg helt ont anade stadsbor och sov i sina sängar, ingen hade någon aning om vad som skulle hända dem. De mest vidskepliga gamla tanterna hade troget spikat upp krucifix över sina sängar och även hängt upp vitlöksflätor både här och där. Det visste både Alina och hennes pappa och därför besökte de alltid de yngre som aldrig lyssnade på dem som var äldre. De var helt fast vid att det var vidskepelse som de hade hittat på för att skrämma dem. Därför var de det perfekta bytet för dem.

De landade precis utanför ett av stadens nybyggda gula trähus för att kvällens byte och alla andra kvällars byte bodde just där. Många gånger hade de besökt familjen men de fortsatte att inte reagera på vad som hände barnen i deras familj.
Det var som om de var blinda för sanningen och istället höll sig till att det var några insekter som bet dem istället.
De båda vampyrerna såg på varandra och gav varsin blick vilket betydde att de skulle vara tysta, så de inte avslöjade sin närvaro till familjen där inne.